Inkallning...

Ja sommaren tog ju snabbt slut, men jag tror nog att både skrivande mor och barn var klara för lite omväxling. Barnehagen var det ett kärt återsyn av, till trotts för att dagarna nu skulle spenderas isär från varandra. Efter några dagar med tårar från både min och Jonatans sida, så är vardagen igen helt vanlig. Men med vardagen kommer också det obehagliga tankarna tillbaka, oron och inte minst, Inkallningen. Ja, för där låg den i postlådan idag, ett brev vi förträngt, förträngt verkligheten en stund. Den 6 oktober så kommer Jonatan att genomgå en yttre hjärtkontroll, och en pustetest. Den 7 oktober så blir han lagt i narkos för att göra den invändiga ultraljuden (där man går in via matröret mer en UL adapter). På något sätt så känns det gott att det inte är nästa vecka, att de inte värkar skynda med allt. Men samtidigt innebär det oro att bara ha inkallningen på anslagstavlan. Att få det svart på vitt, att Jonatan nu igen skall behöva gå igenom en så tuff vardag är så otroligt obehagligt. Det är rent av fruktansvärt att gå med denna oro i kroppen, och vad det faktiskt gör med en. Man försöker leva som vem som helst, försöker att inte tänka på allt det tuffa. Men det sniker på ngt sätt in i huvudet hela tiden. Vi hoppas ju fortfarande att de efter denna kontroll, säger ngt så fantastiskt som att "allt ser mycket bättre ut". Men det är nog allt för mycket att hoppas på. Just nu får vi ta en sak i taget, narkos först (obehagligt bara det), operation sen. Försöka förklara för Jonatan den dagen det närmar sig..

Men från det jobbiga till det mer positiva, så fick vi en glädjande telefon i mitten av sommaren. Telefonen innebar att fruen skulle få slippa att pendla 3 timmar om dagen. Jobb 20 minuter bort med t-bana, var drömmande ord. Så nu blir vardagen lättare för oss alla, och mer ser vi till varandra, inget bättre än det!

Hur blev det då?

Tiden flyger i väg och nu har samtliga examer/tentor blivit genomförda. Fruen har mottagit sitt vitnemål på Rådhuset och har redan startat i fast stilling, jag och Jonatan har sommarlov :) Om ni undrar varför jag inte skall jobba är det en enkel grund till det, jag kunde inte tacka ja till vakter med tanke på att vi relativt sent fick veta fruens vaktlista (en lista som vi anser som långt mkt viktigare än mitt sommarjobb). I tillägg så har nog de sista två åren varit nog så tuffa att vi behöver ha inga planer en period.

Så vad hände mitt i mellan här då, jo vi blev efter bara två veckor inkallade till Rikshospitalet för kontroll. Här finner de ut att: Ja han måste opereras, Ja, det måste hända snart, väldigt snart, Men de klarar inte att finna ut vart detta membran har sitt ursprung ifrån. Alltså, man har antagit att det har sitt ursprung från "patchen" som har lagat hålet mellan huvudkammrarna i hjärtat. Men detta membran kan också vara helt fristående, att det är "ännu" en tillfällig förändring (missbildning) i hjärtat som inte är gunstig för Jonatan. Det som gör detta komplext är att man tydligen har olika sätta att tillnärma sig detta problem. Är det det förstnämnda så kan denna operation vara den sista hjärtoperationen för Jonatan (dock med en risiko för att han får pacemaker). Är det helt fristående så kand et innebära många operationer framöver, då detta membran spontant kan fortsätta att växa till trotts för att man tar det bort. För att finna ut vilket av problemen det är så måste Jonatan läggas i narkos, så de kan gå in via matstrupen för att göra ett invändigt ultraljud. Detta kommer först ske efter "fellesferien", alltså efter sommaren. Men om han börjar svimma i lek, så måste detta ske långt mycket tidigare.

Hur tacklar vi detta då? Jo, det är inte roligt, det är inget man önskar att ens lilla tvååring skall behöva gå igenom. Helt ärligt så har jag nog förträngt det lite, just för att bara klara examer/tentor och livet runt det. Samtidigt så verkar jag inte vilja förstå att Jonatan skall igenom detta. Förstår inte hur man emotionellt skall tackla detta, men man gör ju det. Men det känns så overkligt att ens liv på ngt sätt spolas tillbaka över 1 år i tid. Denna gången är vi bättre rustade, Jonatan är inte alls lika dålig som har var förra gången, och vi hoppas verkligen att inte allt hinner stanna upp innan han blir opererad och börjar tippa nedför och han blir svagare och svagare. Men hur skall man förklarar för en tvååring, att detta måste du igenom, det är inge "farligt" men livräddande, när man själv bara vill lägga sig ner och gråta. Hur skall han förstå, han förstår för mycket nu och det är så sårt att vi vet att han inte förstår hur mycket vi än förklarar, men samtidigt så förstår vi att han förstår att detta är ngt han inte vill.

Nu skall vi njuta sommaren, vi skall busa massa, leka massa och anpassa vardagen efter de stora utfodringarna vi skall igenom i höst. Hoppas ni alla får en underbar sommar och får vi veta mer, eller om ändringar händer kring Jonatan så kommer som vanligt ett inlägg till er :)

Dagen för hjärtkontroll

Tiden flyger i väg och bloggen har inte prioriterats alls, tyvärr och ledsen för det. Men så är det att vara småbarnsmammor, tiden springer i väg och man vet inte vart den riktigt tar vägen heller. Månaderna har gått till otaliga examer/tentor för fruen och ett hysteriskt pluggande så fort tiden är där. Vi känner väldigt på hur tufft det är att båda pluggar och önskar att prestera till minst godkänt. Att det skulle vara så tufft hade vi nog inte sett för oss. Nu är det knappa 3 veckor kvar och fruen är färdigutbildad! Förhoppningsvis klarar jag att få godkänt på examerna detta året med, vänta och se.. Men tålamod är en dyd, eller hur ;) och vi får ta och fylla på med de och använda det de närmaste 4 åren. Allt går om man vill :) och i slutändan så är det hur vi önskar att våra liv skall vara som betyder något.

När det är skrivit och svetten pumpar för att klara denna termin/semester med huvudet i behåll, så går vi över på mini prinsen. Killen, mannen i våra liv, har blivit stor! Kanske inte så väldigt fysiskt, men mentalt. I februari/mars så gick jag, fruen och en från barnehagen på kurs i "tegn til tale", och efter det så har Jonatan plötsligt börjat säga sina första ord i barnehagen! Hemma har han ju babblar på den del länge, men i det sista så är det måånga ord och meningar, med och utan tecken. Man kan i stortsett be honom att göra vad som helst och han utför det med glans.. helt otroligt. Och så fyllde han ju 2 år för bara en knapp vecka sedan! Sträcker sig nästan till 80 cm och har ca 10,5 kg på kroppen.

Idag så hade vi den där läskiga och inte alls så roliga hjärtundersökningen. Vi visste gott att den skulle komma nu, men samtidigt så önskade vi att den aldrig kom. För vi var rädda för resultatet den skulle ge, tänk att den frykten aldrig släpper. Men kanske det inte är så konstigt när man gång på gång får dåliga eller oroväckande besked. Ni minns kanske den undersökningen i januari, då kardiologen "tappade" ansiktet när han fann ut resultaten från undersökningen. Att en tryckökning i Jonatans hjärta hade dubblats på få månader, på grund av ett membran som växte runt klaffen som skall ta blodet ut i kroppen. Idag skulle alltså detta kollas, och vi började med att prata om hur tiden från sist varit. Jag svarar att allt har varit som vanligt och Jonatan sitter i stort sett aldrig stilla, kan han röra på sig, så gör han det, och det gärna fort och kraftfullt. Men så hade han 2 episoder i barnehagen i januari-februari, där han har ramlat om och somnat, ute, mitt i lek. Detta berättade jag för kardiologen, som inte alls tyckte det lät bra. Och att han somnade var nog snarare att han hade svimmat/bevistløs. Vi hade ju pratat om det jag och fruen, men tänkte att det lät allt för konstigt. Barnehagen hade inte berättat så heller, verkade mest troligt att han ramlat och varit trött, även om det också var märkligt. Men från det till kontrollen. Jonatan fick se på "sauen shaun" på tv och är super trött, läggtid i barnehagen. Så han är helt okej med att bli undersökt, så kardiologen fick till en perfekt undersökning. Denna mannen är dock inte så svår att läsa, när hans non-verbala kommunikation är tydlig som få. Jag ser upp på honom och hela hans ansikte ser nästan ut att vara i chock. För visst var det så, att värdet som var 3,2 i januari, som skulle innebära reoperation om det översteg 4,5. Det värdet, låg efter bara 4 månader (och det är snabb ändring), låg nu på 4,2! Kardiologen tog ett akut samtal till Rikshospitalet och bollen började rulla igen.. Lilla mannen, älskade Jonatan, mitt mammahjärta brast så totalt. Vi skal in på akut timme inom 2 veckor och operation är nu ett faktum, när det händer kan bara Riksen bestämma. De måste värdera total situationen. Men att han skall opereras är inget vi kan förtränga längre, frågan är bara när. Älskade Jonatan, vi önskade av allt i världen att du skulle få slippa detta igen. Att de skall skära upp hans så fint läkta ärr, för att bryta upp hans lilla bröstkorg igen, stoppa hjärtat, för att ta bort ett förbannat membran som gör så att hans lilla lilla hjärta sliter. Det gör så ont att tänka på, att du, denna gången är så mycket mer medveten om vad som händer. Att sitta på operationsalen igen, med dig på mitt knä, och en mask med sovmedicin hålls hårt mot ditt lilla ansikte, önskade jag att du aldrig skulle få uppleva igen. Att behöva vakna upp från en så tung och svår operation, med smärtor du inte förstår vart det kommer ifrån, heller inte varför. Jag önskar det var jag och inte du. Jag gråter när jag skriver detta, för det gör så ont, så ofattligt ont att utsätta dig för detta, livsnödvändiga, men ändå så tuffa. Älskade lilla man, dina föräldrar älskar dig så obeskrivlig mycket och vet hur stark du är, vi måste bara hålla oss starka tillsammans..

För ett år sen var det vår värsta och bästa dag!

Idag är det ett år sedan Jonatan genomgick sin livräddande hjärtoperation som vi är så otroligt tacksamma för. För ett år sedan var denna dagen då varken jag eller fruen kunde andas normal. Denna dag kändes som dödsdomens dag, en dag där vi la all tillit och tro på kirurger och anestesiläkarna. Där vi släppte allt av kontroll för att någon vi inte kände mer än till namn och hade ett ansikte till, skulle, förhoppningsvis, kunna hjälpa Jonatan till ett bättre och 100 gånger lättare liv. Ett liv utan mediciner, ett liv med energi, ett liv med ordentlig sömn, mat som stannar kvar i kroppen, ett liv med växt, ett liv för Jonatan. Jag har aldrig varit så rädd som denna dag. Då jag lämnade honom inne på operationsbordet, nersövd på 1,2,3 och skulle strax bli intuberad, kändes det som hela jag revs i tusen bitar, varenda cell i kroppen skrek i panik och jag bröt sammen i sjuksöterskans händer. Som visste precis vad hon skulle säga, så jag på ngt sätt kunde få med hela mitt sönderrivna inre ut och in i fruens famn. Nu skulle vi vänta, inget annat kunde vi göra, vänta en evighets väntan. Tur för oss att mina föräldrar satt och väntade på oss i vårt rum, så tiden gick förundransvärt fort och när vi skulle inom uppvaket för att hämta matkuponger till oss, så rullades Jonatan in framför våra ögon. En situation vi egentligen inte skulle uppleva, vi var för tidigt ute. Tror aldrig jag blivit så chocka och lättad på samma stund, för de som rullade in honom, gjorde detta i helt vanlig och normal takt, fakta var att de sprang inte, något som indikerar på att allt är under kontroll. Sjuksöterskan som stod bredvid oss, såg detta och fort fick vi bli med in på ett kontor. Detta var inte rutin, vi skulle bli ringt. Hon ringer kirurgen som fort uppfattar situationen, och kommer in till oss med världens finaste, vackraste och perfekta leende en kirurg kunde ha som just operarat ens son. Han säger orden vi vill höra "allt har gått bra, det skall vara helt fint nu". Ängla ord i våra öron! Samtidigt fick vi dock veta att detta borde gjorts så mycket tidigare och att hans hål i hjärtat inte var 3-5 mm utan en bra bit över 15 mm. Det vill säga att lilla mannen i stort sett saknade den stora skiljeväggen i hjärtat. På grund av detta så hade hjärtat börjat att bli missbildat och kontroller på det skulle vara i två år.. De sa att Jonatan inte skulle vakna förrens efter 12-24 timmar, han vaknade efter 3. Så de hade stora problem med att hålla honom lugn och i sömn. Vi fick vara där på dagtid, men blev sänt till att sova mellan 21-09. Denna sömn, oavbrutan sömn, resulterade i extrem huvudvärk och svimmnings senarior av energilöshet, sömnlöshet, ångest, oro och en bit kontrollöshet. Bara få timmar in i denna dag, så repade sig Jonatan som om han aldrig varit operarad, aldrig varit sjuk. För minimannen började äta vanlig mat plötsligt, lekte och charmade hela avdelningen. Älskade unge.

Ett år senare: Jonatan var 5,5 kg när han operardes, idag är han ca 10 kg, han var 63,5 cm, idag är han 79 cm!! förstår ni han har gått från storlek 56 i kläder (har var ju tunn som en sticka) till han 80 nästan är lite litet! Vi är så stolta över hans uteveckling. Bara veckor efter operationen så kom grovmotoriken och han kunde ligga på magen redan 6 veckor efter operation, han satte sig upp själv kort tid efter det. Han GICK 2 veckor efter sin födelsedag, endast 2 mån efter operation! Det tog en stund innan växten kom igång, så ja han var under 65 cm och gick runt, såg ut som en bebis på 4-5 mån ute på tur:) I september samma år, fick han hörapparat nr 1 och få veckor senare hörapparat nr 2. På grund av att han troligt har hört väldigt dåligt, i bland inte alls under hans första år, så är språkutvecklingen försenad, men språkförståelsen är förvånansvärt bra. Han är som en helt annan unge och hans kognitiva utveckling har tillsammans med grovmotoriken skjutit i vädret. Han äter som en tonåring (i förhållande till andra på hans ålder), härjar som en tvååring och testar föräldraran på alla gränser som går, så precis som det skall vara.

Till trotts för att en ärrvävnad bildats, som hindrar normalflödet i hjärtat att fungera normalt, så är det inget annat att än "normalt" här. Vi går på kontroll för hjärtat och har fått veta att det kan blir ännu en operation, men vi tar det som det kommer och njuter alla dagar tillsammans med vår busunge Jonatan. I morgon skall vi till nevrologiskt team på Riksen, och skall troligen få mer information runt hans syndrom och eventuella operationer runt det. Men han har fått tänder på alla sidor och han (tycker vi) har inte blivit snedare i ansiktet än han var den dagen han föddes, så vi ser inte för oss några oväntade besked i morgon.

Livet leker när ens barn har det bra!

Dagens ord: Re-operation

Idag etsas ett nytt ord in i våra huvuden, det faktiskt brinner, gör ont, svider och skapar en oro, en oro vi nyss började släppa. Ja för bollen slutade tydligen aldrig att rulla, den bara saktade ner sitt tempo, lurade oss lite för att sen rulla lite fortare igen, just så där irriterande, skrapande och alldeles tillräckligt mycket för att vår värld ännu en gång skall präglas av syptomer. Symptomer, samma som förra gången, men av lite annan orsak. För idag gott folk, så var vi på hjärtkontroll. En hjärtkontroll som skulle bara vara en kontroll och hem igen, för att fortsätta den stigande kurvan vi nu haft en längre period. Men dagen blev inte så.. När vi kommit in på avdelningen så vägs och mäts Jonatan, och till vår förvåning hade han sträckt sig! Han är nu mera 76 cm och ligger stadigt på ca 9,5 kg, sen en tid tillbaka. Go ungen vår, han blir stor han med. När vi kommer in till kardiologen så summerar han upp lite från förra gången. Den gången visade inte så mkt nytt, men samtidigt så ville Jonatan inte alls samarbeta under den kontrollen, så vi fick knappt några ordentliga mätningar. Men kardiologen tycker ändå att allt ser bra ut från den kontrollen och lugnar oss som föräldrar, men att trots att Jonatan har ett markant blåsljud kvar på hjärtat så indikerade det ingen fara, så blodets hastighet genom den förträngningen som var från "patchen", bara låg på 1,3.. (vilken enhet det vet jag inte). Och, när det är så lite, räknar man med att det växer till sig och att det inte är anstängande för hjärtat eller går ut över barnet. Vi lägger oss nu till rätta på undersökningsbordet, Jonatan ligger uppe på mig, för att han skall känna trygghet, trotts ultraljudet. Kardiologen får in riktigt bra bilder, bara mätningar, bra ljudfrekvenser, bra hastighetsmått.. kanske lite allt för bra? För kort in i undersökningen, så blir kardiolgen väldigt allvarlig, han ser strängt på skärmen, och mäter och mäter, svaren är tydliga, det går inte att lura sig. Jag ser på kardilogen, jag ser att hans ansiktsuttryck som varit så positiv och lättsinnig när vi kom in, till att bli mycket allvarlig och inte alls ett uttryck du önskar se av han som undersöker din sons hjärta. Ultraljudet är över och Jonatan får hoppa ner på golvet och leka. Där sitter vi, vi har ju fattat att det är något som inte riktigt stämmer, och det gjorde det inte heller. Denna förträngning som han hade talat om, är alltså ett membran eller ärrvävnad som bildats där "pachen" har blivit insydd. Och det är alltså tätt upp mot den ena klaffen och gör det svårare för blodet att passera och kräver därför ett större tryck för att passera, där av den tidigare "hastigheten" på 1,3. Dock har detta membran inte hållit sig konstant utan ökat i omkrets och tjocklek. Något som visar till att hastigheten ökat, och detta kan man tydligt höra med ett stetoskop, tydliga markanta blåsljud. Hastigheten låg nu på 3,36.. Re-operation sker efter man passerat 4, re-operation innebär en ny hjärtoperation, re-operation är hela helvetet en gång till. Vi är inte där ännu och man vet inte om 3 olika kardiologer har mätt fel vid flera tillfällen innan, eller om det nu ökats till 3,36. Så vad gör vi nu? Vad händer? Där satt vi som två frågetecken, med klumpen i halsen och gråten i ögonen, vad händer nu? ge oss ett svar! Och ja det fick vi, vi skulle börja väga honom, krontrolera vikten, längden, stannar den upp eller fortsätter han att växa. Blir han trött oftare, slapp oftare, orkeslös oftare, svettas han onormalt.. samma symptomer som vi såg efter under hjärtsvikten.. Så gott nytt år till oss! Det som ändå talar emot är att han faktiskt växer, och han har en energi som är hejdlös, så heja dig Jonatan, än så länge talar det inte för re-operation, inte ännu..

I bland håller jag tårarna tillbaka..

Ibland, eller egentligen ganska så ofta, så försöker jag att svälja och hålla tårarna tillbaka. Försöker att inte visa att jag blir så berörd att jag nästan inte kan kontrollera mina emotionella vågor i kroppen. Självklart är det de sista 1,5 året som har satt sina spor. Jag märker att det ibland är svårt att koncentrera sig i vissa situationer, jag ramlar på ett sätt ut, och missar det som blir sagt. Jag sätter mig själv i svåra situationer för att jag med min nyfikenhet inte kan sluta fråga, jag frågar så ingående frågor att det slutar med att jag faller ut, försvinner, vill springa iväg och gråta.

Att sitta på skolan, i en föreläsning och egentligen vara glad och inte en enda tanke på tiden som varit. Plötsligt så kommer tyvärr temat, frågan, frågorna och bollen rullar. Att ta ett studie som inte uteslutande handlar om om ernæring, utan 50% är medicin, sjukdomar, diagnoser, syndrom och smärta, den förbannade smärtan, är inte alltid så lätt.

Här om dagen snackade vi om djurförsök för framställning av viktiga mediciner. Och självklart frågar jag om smärtstillande, får dessa små liv smärtstillande? JO, det får de, så fort man antar att det kommer påföras smärta, använder man smärtstillande, svarar professorn. Och så kommer min följdfråga, hur vet man om djur responderar på samma sätt på smärtstillande så som vi människor? finns det någon garanti för det, eller hur kan man kontrollera detta? (i mitt huvud så börjar det snurra, för jag borde inte fråga dessa frågor, men hjärnan kopplar inte så fort nu, just nu, i dag). Professorn svarar: det kan man ju aldrig garantera, precis som i en hjärtoperation, du kan ju aldrig garantera att patienten inte känner smärta. Det finns ju tillfällen där patienten är lam i kroppen av anestesin, men smärtcentra är inte under kontroll. Patiensen kommer då känna allt.. Där visste jag inte vart jag skulle ta vägen, tårarna började komma, det snurrade u huvudet och det kändes som att luften bara försvann ur rummet. Jag sänker huvudet, försöker att hänga kvar och inte låta mig påverkas så mycket. Men det tog en stund, ganska långt senare, fungerar jag väl igen och kan fortsätta att följa med i föreläsningen. Men skall det vara så, kan det vara möjligt att man med får ord som hjärta, operation, smärta, smärta och smärta. Kan utlösa en sådan våldsam smärta i mig, varje gång.. Men tydligen, för här sitter jag ännu en gång och gråter över en artikel i tidningen Foreldre & Barn. Där det är en familj som beskriver att deras son föddes med ett stort hjärtfel som heter Hypoplastisk høyre ventrikkel, där du föds med en underutvecklar hjärtkammare. Detta innebär gärna 3 hjärtoperationer de första 3 levnadsåren, och de första är redan inom en vecka efter födsel. Dessa är otroligt riskfulla men livsnödvändiga. Artikeln är väldigt intressant och mitt mammahjärta är med i varje stavelse. Men så kom den där dagen, då denna lilla man på 8 veckor åt som aldrig förr, spydde, bleknade, skrek skrek helt hjärtkärnade, akut in på sjukhuset. Kakeksi, oreverserbart, doktorerna ber mamman att ringa sin man, er son kommer dö. Kort tid efter, pappan kommer, och sonen är borta för alltid. Här gråter jag, plötsligt är det jag, fruen och Jonatan, vår största frykt hade någon annan upplevt, det som ingen borde uppleva, det hade vi blivit skonade för, men tyvärr inte för alla. Och det gör ont, så himla ont i mitt hjärta att andra där ute, inte hade samma tur som vi hade. Varför? Allt annat känns så oviktigt när det handlar om liv och död.. Jag är så otrolig tacksam för att allt gått så bra som det gått, men inte en dag går utan att man minns tillbaka på dödsfruktan, oron och den svaga lilla krabaten som kämpade för sitt liv, varje dag hela tiden. Jonatan.

1+1=2

Jaa, nu har det ju gått lite mer än en vecka med hörapparat och telefon gick ju till sjukan för att klaga lite redan efter två dagar. För det kändes inte riktigt som om de hade klarat att till passa hörapparaten efter hans "alv" öra. För den inte bara blev av dragen en miljon gånger, men den ramla dessutom ut när han rörde sig. Så vi har hört ett evig piiiipande hela veckan. Detta kan INTE var kul för Jonatan, han registrerar det säkert inte så högt, men en konstant pip, kan väl göra vem som helst galen. Men det skall sägas att han har haft den på mer än jag trott vi skulle få till. För han har förstått funktionen, han har haft stor nytta av hörapparaten och vi har märkt skillnad. Verkar även som om orden börjar rulla på med. Här om dagen säger han något låter som "mat" och jo då ett helt fint klart och tydligt RIS. Vi stod och såg på när riset kokade och då poppar ordet ut :) Men ja tillbaka till sjukhuset, vi var där i dag. Och audiologen förstod verkligen problemet och var INTE nöjd med att det konstant piper. SÅ lite fixing och mixtring, så ordnar vi till en bättre lösning med ny typ av tejp och längre sladd. Men ja så kom frågan; Har ni märkt någon skillnad? Åhh ja men visst, faktiskt massa för plötsligt klarar han att få med sig första stavelsen i ord, innan har det varit ampa för lampa, isk för fiks, il för bil. Men nu klara han säga Ris..Och det var efter det som audiologen sa; ja jag var rädd för det, eller antog det.. ?? okej, vada mena han med det. Det kom då in ytterligare en audiolog till rummet och de började förklara läget. Det att Jonatan verkar höra väldigt mycket bättre, borde inte gett så stort utslag om något alls om det inte vore för att hans hörsel på sitt vänstra öra även där var väldigt nedsatt. Detta på grund av att det fortfarande ligger vatten i mellanörat. OKej, säger ja.. men vad gör vi nu? och vad innebär detta? Det det innebär är att vi nu har funnit fram till, är att Jonatan hör ytterst lite utan ni hörapparat, men med den på sitt högra öra hör han mycket bättre. För man behöver bara ett öra för att utveckla språk. Men hur gör vi nu då? Vi snackade om operation, men först efter jul (drenera ut vätskan), men detta vill man försöka undvika och då blir det en annan lösning. Det vill säga en hörapparat till! Så nu skall han få en till men för sitt vänstra öra, detta är för att han skall höra så optimalt som möjligt och för att tillslut kunna sluta med höarpparaten på höger. Jaha? nu kan man börja undra lite vad de håller på med. Men faktum är så här, om man nu tejpar fast en hörapparat om o om igen, flera gånger om dagen, så blir det tillslut ganska så sårt bakom örat. Detta kan leda till att han inte kan ha hörapparaten på höger öra till tider. Så om hörapparat fungerar till 100% på vänster, kan det räcka för språkutvecklingen fram till att vattnet självmant försvinner från örat, kan ta upp till 2 år. När det är bra så kan det hända att man låter Jonatan vara hörapparat fri fram till att man får opererat örat (så att man kan sätta en hörapparat utan att tejpa). Så allt i allt, jag ringer o klagar över EN hörapparat och det slutat med TVÅ.. ja ha du! Bara för att det är så förbannat enkelt att välja honom till en så tar vi lika gärna två..

Vi tror för övrigt att han har en växar delux period om dagen, för magen är stor och byxorna faller inte av längre! Eller ja allt är ju relativt när det kommer till J, men äter gör han, gu vad han äter, man får nästan magspräng av att se på honom. Så vi hoppas ju detta resulterar i lite längd :) Men han använder faktiskt 74 kläder nu, har bara några 68 kläder kvar!