tisdag 14 februari 2017

Rikshospitalet ringde igår

Nu är det länge sen sist jag skrev här och jag är ledsen för det. Men ibland behöver jag också ha en paus från det mesta. Det har varit en tuff höst/vinter för hela familjen och inte bara på grund av sjukdommar å kontroller. Men också för att livet är ganska så tufft. Minstingen började på dagis och vi trodde dagaran skulle blir lite lättare, men det dåliga samvetet som jag och min fru har hela tiden av att barnen är mycket på dagis, sköljde över oss nu i höst. Även om vi bor i självaste Oslo, så kan det ta fasligt mycket av ens tid å bara komma sig hemifrån, till två dagis och sen ta sig själv dit man skall. Jag använder ca 2 timmar om dagen till just det om jag har tur, och för att inte barnen skall bli lämnade först och hämtade sist, så drar jag ner på min läs tid å fruen på allt av eventuell tid till extra jobb. Men såhär är det ju för alla småbarnsföräldrar. Men just denna hösten så har det varit många föreläsningar och liten tid å läsa på inför examen/tentan, många långa övertidsdagar för fruen, och jobbiga läggningar. Mitt i detta så har vi våra kontroller, och när de kommer så jobbar huvudet och hjärtat på så hårt, att det nästan inte helt går. Och det gjorde de inte helt för mig heller en gång i oktober, mitt i en föreläsning, just som en föreläsare skulle snacka om att alla våra kommande pasienter har sin historia till varför de hamnat just där de är nu, samma dag som Jonatans stora hjärtkontroll, då, just då, då bröt jag i hopp. Tårarna gick inte att hindra, de föll som älvar ner för kinderna och jag har absolut ingen kontroll över mig själv. Som tur var, var jag med vänner, jag klarade att hämta in mig efter en stund. Men gick efter den föreläsningen, satte mig på Rikshospitalet för att vänta in fruen och Jonatan. Men vad hände? varför nu? jag har ju gjort detta hundratals av gånger, varit på kontroll alltså. När man sliter ut kropp å själ, bara för att hålla sig flytande varje dag, så kommer tiden då all kontroll bara inte fungerar. Hur du än gör så går det inte, kroppen behöver en paus, hjärnan behöver en paus, hjärtat behöver en paus. Jag behöver nog en paus ibland. Skolan blev inkopplad och jag kände mig plötsligt liten som en 14- årig skoltjej som precis har blivit avslöjad för att hon inte kunde hålla en hemlighet som hon skulle. Det var så det kändes, som om alla mina hemligheter låg där, framför alla i klassen, hon, två barnas mamma, som tilsynelatande hade kontroll, som alltid är glad, som vem som helst. Hon, hon, jag, det var jag, alla mina puzzelbitar kunde ses för vem som helst till å se, på några få minuter blev jag blottlagd. Och även om det inte var så, även om ingen annan tänkte så eller såg mig så, så var det precis så det kändes. Jag började tappa kontrollen, jag började bli överlastad. Känslor, kraft, ork, vardagen hade börjat nå sin gräns. Men som en reverce knapp, så sög jag in allt på bordet igen och gick. Men jag gick inte för att jag tyckte det var pinsamt, heller inte direkt nedvärderande heller. Men vad om folk började fråga, var om folk började prata med mig, då tror jag inte reverce knappen hade fungerat längre. Att ha ett barn som är sjukt är annorlunda, det är en emotionell berg-o-dal bana utav dess like, inte för att det nödvändigtvis händer saker hela tiden, men frykten för att ditt barn inte har det bra, eller att något händer som inte ska hända, är så absurt annorlunda från det å ha ett barn som är friskt. Då vi har en dotten som är frisk som en nötkärna, så kan vi säga något om det. Uppfostran gör man lik, trottsperioderna är där hos båda, alla skitjobbiga småbarnas problematiker är där för båda dessa barn, oro, bekymrar är där för båda, all glädje och kärlek är lik för båda. Men ändå kan jag påstå att det är många andra bekymringar för Jonatan som inte är där för lillasyster, där har vi inte planerade operationer, hon har inte ett för högt tryck i hjärtat, hon har inte dåliga lungor, hon har inte en sammanväxt nacke som trycker på nervbanorna i ryggmärgen eller som ger honom kroniska smärtor, hon har inte hörapparat eller dåligt hörsel, hon har inte ögonkontroller titt som tätt, hon har inte förkylningar i flera månader i sträck, hon är frisk och växer precis som hon skall. Det är skillnaden, och det vore konstigt om detta inte utgjorde en skillnade i det emotionella spelet i våra mammakroppar. Två kroppar som den sista tiden har haft en tung höst, inte på grund av tunga kontroller eller tuffa resultat, men bara av den grunden att huvudet ibland kommer under ytan och man skulle behöva lite hjälp upp igen..
Men så ringde de från Rikshospitalet igår, Jonatans blodprovs svar hade kommit! Från att ha förhöjda värden på ALAT/ASAT och proBNp sist vi kollade, så hade de normaliserat sig! Jonatan må ha ett högt tryck i hjärtat men på ett mirakulöst sätt så tacklar hans kropp det förvånansvärt bra! Så med det hoppas vi på att efter en höst/vinter med 4 månader med konstanta förkylningar/feber/magsjukor. SÅ ser vi ljust på den kommande våren.