tiden läker alla sår?

Har just funderat på det i det sista, om tiden läker alla sår. Kanske bilden av minnet, men själva minnet i känslor finns nog kvar för evigt. Men att man väljer att inte tänka på det hela tiden. För mig just nu så kan jag inte låta bli att tänka på året som varit, på gott och ont. Allt ifrån när underbaraste underbara Jonatan kom till världen, till de små tårarna som rullade ner längs hans kinder efter operation. Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont i mig. Och visst man säger ju att han inte kommer minnas hur hand har haft det första året. Men är det bara ngt vi säger för att skydda oss själva? För ja, kanske man inte kommer ihåg det hela livet, men nu och några år framåt.. Minns Jonatan hur han slet genom härtsvikt, oroligheten, stresset i kroppen, den konstanta hungern och den avsaknade orken. Varför jag just nu sitter med de tankarna är just för att vi nu precis har varit i Sverige på semester, precis som förra året, just då han blev riktigt dålig, då hjärtsvikten visade sin utdragande kraft. Det var speciellt de varma dagarna jag fick ont i mitt mamma hjärta, för det var just de dagarna han hade det så tufft och inget visste vi.. De hade sagt att det kunde vara kollik, men var det verkligen det? Var han inte bara alldeles för sjuk redan från dag ett? Hur hade han det? jag vet att han inte har något att jämföra med, men det har jag, jag har sett honom slita hela sitt liv. Det går inte att sluta tänka på. I de sista veckorna har Jonatan haft en riktigt dunder förkylning som verkligen sitter i. Vi vet om att det är "bara" en vanlig förkylning och att allt blir bra av sig själv. Men rädslan för att det kan vara något värre, sitter alltid och murrar i bakhuvudet. Kommer det alltid att vara så? När ens barn varit med om det Jonatan har, kommer man någonsin klara att släppa på banden? Man måste och vi kommer ju göra det, men innerst inne, hur kommer det kännas?

Ibland när jag skall sova, dyker små episoder av det sista året upp i huvudet, som gör att jag vill springa in till Jonatan och väcka honom. För visst är döds fruktan kvar, men lyckligtvis inte så påträngande som förr. Men när tankar om allt kommer upp.. ja då är det som att slängas tillbaka i tiden. Det som just nu biter i mig, är minuterna, sekunderna före operation. Då jag bär in honom till kirurgbordet, håller honom så tätt intill att jag nästan är rädd han skall gå sönder. Jag känner hans stressade hjärta en sista gång mot min kropp. Jonatan är nyfiken på alla sladdar (han hade ju en sladd period då), men samtidigt verkar han förstå att något väldigt oväntat skall hända. Jag sitter med honom i min famn och syremasken hölls med ett stadigt, hårt, bestämt och "lite för hårt? .. gu vad de trycker... och jöss vad hårt de håller i honom, jag vill springa härifrån med Jonatan"- grepp. Där slocknade Jonatan och de ber mig släppa honom (släppa en livlös JOnatan!!! skriker det inne i mig, aldrig i livet!!"), men de har inte så lång tid att intubera honom på, och det vet jag.. men fy fan för en syn. Jag går ut av operationssalen och hela jag bryter ihop i små små små puzzelbitar som bara kunde har sopats in i ett hörn. Men där står sjuksköterskan som följt mig dit. Hon håller om mig, talar sakta och berättar om och om igen att det har sten kontroll på Jonatan (kontrollen som jag vanligtvis har, en kontroll som jag hade byggt upp i 10 månader). Operation gick nästan lite för fort, och vi fick oss en chock utan dess like, när han rulldes in framför oss.. Operation hade gått bra och vi skulle få se honom igen. Men jag och fruen tror bestämt att vi fick se honom lite för fort. Vad jag menar är just detta. När vi äntligen fick se honom, var han helt blå och vit, ja han såg död ut, helt död ut. Men vi så på andningsmaskinen att allt var som det skulle. Narkosen började släppa och det vanliga smärtstillande morfinen skulle slå in. Dock tog det lite tid, och ja, Jonatan öppnade ögonen lite och såg på oss. Kan var säkert helt borta, men han såg på oss och då började tårar rulla ner för hans kinder. Här måste det vara något fel, skrek vi nästan till. Han kommunicerar ju med oss, han vet att vi är här.. så skulle det inte vara, han skulle ju först väckas efter 24 timmar! Sjuksystern, sa att övergången mellan narkos och morfin, kunde just vara lite brutal på det viset. Men hon garanterade att han inte kände någon smärta. Men fan ta smärta tänkte vi just då, det jobbiga var just att han efter detta började bli jätte orolig. Vi tror att det var för att han registrerade att vi var där, men han visste att det inte var vi som tog hand om honom. Han ville nog till oss, men var så borta i huvudet och förstod nog inget. Kanske han inte minns, kanske det mest är något vi kommer bära med oss som föräldrar. Men hur som helst, så kändes det som att vi svek honom, att vi gick, lämnade honom.. Jag vet att vi inte skall tänka så, men man kan inte låta bli..

Kanske tankarna går bort med tiden, men känslan sitter nog kvar!