I bland håller jag tårarna tillbaka..

Ibland, eller egentligen ganska så ofta, så försöker jag att svälja och hålla tårarna tillbaka. Försöker att inte visa att jag blir så berörd att jag nästan inte kan kontrollera mina emotionella vågor i kroppen. Självklart är det de sista 1,5 året som har satt sina spor. Jag märker att det ibland är svårt att koncentrera sig i vissa situationer, jag ramlar på ett sätt ut, och missar det som blir sagt. Jag sätter mig själv i svåra situationer för att jag med min nyfikenhet inte kan sluta fråga, jag frågar så ingående frågor att det slutar med att jag faller ut, försvinner, vill springa iväg och gråta.

Att sitta på skolan, i en föreläsning och egentligen vara glad och inte en enda tanke på tiden som varit. Plötsligt så kommer tyvärr temat, frågan, frågorna och bollen rullar. Att ta ett studie som inte uteslutande handlar om om ernæring, utan 50% är medicin, sjukdomar, diagnoser, syndrom och smärta, den förbannade smärtan, är inte alltid så lätt.

Här om dagen snackade vi om djurförsök för framställning av viktiga mediciner. Och självklart frågar jag om smärtstillande, får dessa små liv smärtstillande? JO, det får de, så fort man antar att det kommer påföras smärta, använder man smärtstillande, svarar professorn. Och så kommer min följdfråga, hur vet man om djur responderar på samma sätt på smärtstillande så som vi människor? finns det någon garanti för det, eller hur kan man kontrollera detta? (i mitt huvud så börjar det snurra, för jag borde inte fråga dessa frågor, men hjärnan kopplar inte så fort nu, just nu, i dag). Professorn svarar: det kan man ju aldrig garantera, precis som i en hjärtoperation, du kan ju aldrig garantera att patienten inte känner smärta. Det finns ju tillfällen där patienten är lam i kroppen av anestesin, men smärtcentra är inte under kontroll. Patiensen kommer då känna allt.. Där visste jag inte vart jag skulle ta vägen, tårarna började komma, det snurrade u huvudet och det kändes som att luften bara försvann ur rummet. Jag sänker huvudet, försöker att hänga kvar och inte låta mig påverkas så mycket. Men det tog en stund, ganska långt senare, fungerar jag väl igen och kan fortsätta att följa med i föreläsningen. Men skall det vara så, kan det vara möjligt att man med får ord som hjärta, operation, smärta, smärta och smärta. Kan utlösa en sådan våldsam smärta i mig, varje gång.. Men tydligen, för här sitter jag ännu en gång och gråter över en artikel i tidningen Foreldre & Barn. Där det är en familj som beskriver att deras son föddes med ett stort hjärtfel som heter Hypoplastisk høyre ventrikkel, där du föds med en underutvecklar hjärtkammare. Detta innebär gärna 3 hjärtoperationer de första 3 levnadsåren, och de första är redan inom en vecka efter födsel. Dessa är otroligt riskfulla men livsnödvändiga. Artikeln är väldigt intressant och mitt mammahjärta är med i varje stavelse. Men så kom den där dagen, då denna lilla man på 8 veckor åt som aldrig förr, spydde, bleknade, skrek skrek helt hjärtkärnade, akut in på sjukhuset. Kakeksi, oreverserbart, doktorerna ber mamman att ringa sin man, er son kommer dö. Kort tid efter, pappan kommer, och sonen är borta för alltid. Här gråter jag, plötsligt är det jag, fruen och Jonatan, vår största frykt hade någon annan upplevt, det som ingen borde uppleva, det hade vi blivit skonade för, men tyvärr inte för alla. Och det gör ont, så himla ont i mitt hjärta att andra där ute, inte hade samma tur som vi hade. Varför? Allt annat känns så oviktigt när det handlar om liv och död.. Jag är så otrolig tacksam för att allt gått så bra som det gått, men inte en dag går utan att man minns tillbaka på dödsfruktan, oron och den svaga lilla krabaten som kämpade för sitt liv, varje dag hela tiden. Jonatan.