Dagen för hjärtkontroll

Tiden flyger i väg och bloggen har inte prioriterats alls, tyvärr och ledsen för det. Men så är det att vara småbarnsmammor, tiden springer i väg och man vet inte vart den riktigt tar vägen heller. Månaderna har gått till otaliga examer/tentor för fruen och ett hysteriskt pluggande så fort tiden är där. Vi känner väldigt på hur tufft det är att båda pluggar och önskar att prestera till minst godkänt. Att det skulle vara så tufft hade vi nog inte sett för oss. Nu är det knappa 3 veckor kvar och fruen är färdigutbildad! Förhoppningsvis klarar jag att få godkänt på examerna detta året med, vänta och se.. Men tålamod är en dyd, eller hur ;) och vi får ta och fylla på med de och använda det de närmaste 4 åren. Allt går om man vill :) och i slutändan så är det hur vi önskar att våra liv skall vara som betyder något.

När det är skrivit och svetten pumpar för att klara denna termin/semester med huvudet i behåll, så går vi över på mini prinsen. Killen, mannen i våra liv, har blivit stor! Kanske inte så väldigt fysiskt, men mentalt. I februari/mars så gick jag, fruen och en från barnehagen på kurs i "tegn til tale", och efter det så har Jonatan plötsligt börjat säga sina första ord i barnehagen! Hemma har han ju babblar på den del länge, men i det sista så är det måånga ord och meningar, med och utan tecken. Man kan i stortsett be honom att göra vad som helst och han utför det med glans.. helt otroligt. Och så fyllde han ju 2 år för bara en knapp vecka sedan! Sträcker sig nästan till 80 cm och har ca 10,5 kg på kroppen.

Idag så hade vi den där läskiga och inte alls så roliga hjärtundersökningen. Vi visste gott att den skulle komma nu, men samtidigt så önskade vi att den aldrig kom. För vi var rädda för resultatet den skulle ge, tänk att den frykten aldrig släpper. Men kanske det inte är så konstigt när man gång på gång får dåliga eller oroväckande besked. Ni minns kanske den undersökningen i januari, då kardiologen "tappade" ansiktet när han fann ut resultaten från undersökningen. Att en tryckökning i Jonatans hjärta hade dubblats på få månader, på grund av ett membran som växte runt klaffen som skall ta blodet ut i kroppen. Idag skulle alltså detta kollas, och vi började med att prata om hur tiden från sist varit. Jag svarar att allt har varit som vanligt och Jonatan sitter i stort sett aldrig stilla, kan han röra på sig, så gör han det, och det gärna fort och kraftfullt. Men så hade han 2 episoder i barnehagen i januari-februari, där han har ramlat om och somnat, ute, mitt i lek. Detta berättade jag för kardiologen, som inte alls tyckte det lät bra. Och att han somnade var nog snarare att han hade svimmat/bevistløs. Vi hade ju pratat om det jag och fruen, men tänkte att det lät allt för konstigt. Barnehagen hade inte berättat så heller, verkade mest troligt att han ramlat och varit trött, även om det också var märkligt. Men från det till kontrollen. Jonatan fick se på "sauen shaun" på tv och är super trött, läggtid i barnehagen. Så han är helt okej med att bli undersökt, så kardiologen fick till en perfekt undersökning. Denna mannen är dock inte så svår att läsa, när hans non-verbala kommunikation är tydlig som få. Jag ser upp på honom och hela hans ansikte ser nästan ut att vara i chock. För visst var det så, att värdet som var 3,2 i januari, som skulle innebära reoperation om det översteg 4,5. Det värdet, låg efter bara 4 månader (och det är snabb ändring), låg nu på 4,2! Kardiologen tog ett akut samtal till Rikshospitalet och bollen började rulla igen.. Lilla mannen, älskade Jonatan, mitt mammahjärta brast så totalt. Vi skal in på akut timme inom 2 veckor och operation är nu ett faktum, när det händer kan bara Riksen bestämma. De måste värdera total situationen. Men att han skall opereras är inget vi kan förtränga längre, frågan är bara när. Älskade Jonatan, vi önskade av allt i världen att du skulle få slippa detta igen. Att de skall skära upp hans så fint läkta ärr, för att bryta upp hans lilla bröstkorg igen, stoppa hjärtat, för att ta bort ett förbannat membran som gör så att hans lilla lilla hjärta sliter. Det gör så ont att tänka på, att du, denna gången är så mycket mer medveten om vad som händer. Att sitta på operationsalen igen, med dig på mitt knä, och en mask med sovmedicin hålls hårt mot ditt lilla ansikte, önskade jag att du aldrig skulle få uppleva igen. Att behöva vakna upp från en så tung och svår operation, med smärtor du inte förstår vart det kommer ifrån, heller inte varför. Jag önskar det var jag och inte du. Jag gråter när jag skriver detta, för det gör så ont, så ofattligt ont att utsätta dig för detta, livsnödvändiga, men ändå så tuffa. Älskade lilla man, dina föräldrar älskar dig så obeskrivlig mycket och vet hur stark du är, vi måste bara hålla oss starka tillsammans..