Mammakontroll i obalans!

Nu är det inte lång tid kvar, bara denna kvällen ,i morgon kväll och sen är det sjukhus på fredag morgon. kl 8.30 hämtar taxin oss och vi skall läggas in på Riksen. Vad som händer där, vet vi först när vi kommer dit. Men det som har slagit mig de sista dagarna, är att jag blir ord lös. Vad jag menar är att det är svårare och svårare att sätta ord på hur denna känslan i kroppen är. För kroppen och huvudet går olika vägar. Jag känner mig ganska lugn och trygg på det som skall hända, men min kropp har ett slags tornado uppgör. Kanske inte så konstigt, för vi har ju aldrig utsatt oss för det som kommer, så hur skulle vi kunna veta den kroppsliga reaktionen. Men att man inte vet hur man skall uttrycka sig, är lite nytt och konstigt. För hur förklarar man en känsla som har byggt upp sig i 9 månader, som är blandad av extrem fruktan, rädsla, glädje, kärlek, sorg och ovisshet. Tja nä det var jag inte, därför känner jag även att detta inlägg blir lite rörigt. Allt är rörigt, dagarna är konstiga, inget är som det brukar.

Jonatan då, jo han är inte helt som han brukar heller. Sova är inte något som går så bra, är faktiskt lite nervös för det inför sjukan. Just hur blir det när vi skall få han att sova, lugna honom när han gråter utan att lägga någon press alls på hans nyopererade bröstkorg? Men tillbaka hur han mår om dagen. Kan säga det att det är otroligt snabbt upp och sen snabbt ner igen. Han leker lite i perioder och sen har han långa viloperioder. Så ja han är sig själv, glad, busig och pratig. Men detta är i väldigt reducerade perioder, man kan bara jämföra med förra veckan och det är stor skillnad. Han vilar mycket, inte sover, men vilar. Han rullar till sidan och ligger och petar i golvet, åhh det ser så sorgligt ut skall jag lova er. Han sitter mycket i knät på oss och vill bara mysa. Vänder sig mycket inåt när han sitter där, borrar in ansiktet i våra bröstkorgar. När det kommer till mat, så får han nog i sig det han skall, men här är det också väldigt beroende på vad han orkar.

Pratade med kardiologen idag, berättade om hur Jonatan har det. För jag tycker inte om att lilla mannen blir svettig av att leka, svettig av att bara ligga, att det är blött i sängen när han sover. Att han svettas så det rinner när han äter och är klibbig i huden. Han andas även en del snabbare, och man ser att han tycker det är ansträngande. Kariologen sa att det lät som att medicinen inte hjälper så bra längre. Att svikten nu är så markant att måndagens operation inte kunde kommit senare.

O ja, några ord om hjärtoperationer, för på tv, vet inte vilken kanal men en svensk en. De sänder nu för tiden "reklam" om att man skall stötta hjärt- och lungfonden. Super bra! Men ja reklamen sig, kan jag inte se på. Den handlar om lilla Leopold som föddes med 5 hjärtfel och om det inte vore för dagens teknologi och forskning så hade han inte levt. Som ni kanske förstår och ni som sett den, att den inte direkt är min favorit om dagen. Ont i hjärtat gör det när jag hör/ser den, för det är där vi är på måndag. Och jag är inte stressad, tror inte jag uttrycker det heller. Men jag är förbannat rädd, blir rädd av tanken om måndag och helt ärligt så känns det som sista dagen med Jonatan. Det är ju inte så, och det kommer inte blir så. Men man kan inte kontrollera hur det känns där inne i. För visst litar jag på speciellisterna, det gör jag, och det har egentligen inte med saken att göra. Det är bara just det faktum att detta är något helt nytt och vi är inte ens där inne på operation och ser honom (som tur är iof), men detta är mammakontroll i obalans!