Endrofiner

Jag säger bara energibooost! För nu i 3 dagar har det varit noll grader ute, det är lika med promenad för mig och Joantan. Första turen var i fredags, en halvtimme prat och bubbel från Jonatan och 1 timma och 40 minuter sovandes! Tänka sig, såå fridfull låg han där och jag njöt, oj vad jag njöt. I ca 10 minuter, för självklart skall man inte få njuta länge. Nej, då kommer den förbannade döds fruktan igen. För visst låg han där fridfullt och sov, men var det för fridfullt? Sov han? levde han?.. åhh herreguu, vad gör jag nu? han somna in fint i allefall tänkte ja, om detta nu var det sista... Kan ni tänka er, så gick det i huvudet. Men jag tvingade mig själv att inte störa honom, för jag ville egentligen puffa lite på honom och se om han levde. Men det gjorde jag alltså inte. Efter ca 40 min så ger ju Jonatan sin mamma en liten blink och vi kunde lugn sova/gå vidare. Men hur sjukt är detta, skall jag gå runt och vara rädd när han sover länge. Som ni kanske förstår så är jag inte van att han sover så lugnt, länge, heller inte utan att vakna varje 20e minut. Kanske det inte är så konstigt då att man blir lite rädd. Som tur var så gick det bättre både igår och idag när vi var ute, mindre och mindre rädd. Men istället så är det ju det där andra. Alltid är jag varit ute med Jonatan, så vaknar han ofta, är ledsen, går inte att trösta, så går turen. Så det var väl det jag var rädd för dessa andra dagar, kommer han vakna, vad gör jag då? Jag är långt hemifrån och tänk om han blir ledsen, inte vill sitta i vagnen och så vidare. Ja nu vet, ni som varit med på tur med oss. Inte det lättaste och det blir många stopp. Men nu så var det inte så, rädd var jag för att det skulle bli så, men inte. Han sov eller så satt han och bubblade och tittade på bilar.. helt galet mysigt!! Tror han bara älskade att vara ute, precis som sin mamma :)

Men ja tänk så mycket lite utomhus aktiviteter kan göra, jag är hög på endrofiner om dagen. En boost jag verkligen behöver inför tiden som kommer. Och med tanke på det, tiden som kommer. På något sätt så är detta som sista dagarna innan man går på semester, man har på något sätt redan gått in i semestermodus flera dagar innan man faktiskt tar semester. Lite så är det nu här i huset, för jag har på något sätt slappnat av mer och mer. Men samtidigt så gör det att jag sliter mer och mer med långa nätter och ingen sovning på dagarna. Förstår ni vad jag menar? Det är som att hela denna veckan som kommer är "operation", man är nervös i förtid, girad, trött, färdig, glad, lycklig och bara allmänt konstig. För nu skall det hända, Jonatan skall opereras, han skall blir frisk. Det känns inte verkligt för ens det är över. Men kan ni tänka er vilket virrvarr det är i mitt huvud. Trött men hög på endrofiner, lycklig men rädd, girad men nervös...

Om en vecka är vi på sjukhuset, om en vecka kommer nog inte jag kunna sova. Ser för mig sitta i sängen och stirra på lilla Jonatan och önska att jag kunde ta all smärta ifrån honom, att det var jag och inte han som skulle opereras. Han vet ju inget, stackars lilla man. Plötsligt så skall han rullas iväg från oss och vakna upp man ont i kroppen (får ju smärtstillande, men kan inte föreställa mig att han inte känner något alls) och helt borta i skallen och borta från oss..