1+1=2

Jaa, nu har det ju gått lite mer än en vecka med hörapparat och telefon gick ju till sjukan för att klaga lite redan efter två dagar. För det kändes inte riktigt som om de hade klarat att till passa hörapparaten efter hans "alv" öra. För den inte bara blev av dragen en miljon gånger, men den ramla dessutom ut när han rörde sig. Så vi har hört ett evig piiiipande hela veckan. Detta kan INTE var kul för Jonatan, han registrerar det säkert inte så högt, men en konstant pip, kan väl göra vem som helst galen. Men det skall sägas att han har haft den på mer än jag trott vi skulle få till. För han har förstått funktionen, han har haft stor nytta av hörapparaten och vi har märkt skillnad. Verkar även som om orden börjar rulla på med. Här om dagen säger han något låter som "mat" och jo då ett helt fint klart och tydligt RIS. Vi stod och såg på när riset kokade och då poppar ordet ut :) Men ja tillbaka till sjukhuset, vi var där i dag. Och audiologen förstod verkligen problemet och var INTE nöjd med att det konstant piper. SÅ lite fixing och mixtring, så ordnar vi till en bättre lösning med ny typ av tejp och längre sladd. Men ja så kom frågan; Har ni märkt någon skillnad? Åhh ja men visst, faktiskt massa för plötsligt klarar han att få med sig första stavelsen i ord, innan har det varit ampa för lampa, isk för fiks, il för bil. Men nu klara han säga Ris..Och det var efter det som audiologen sa; ja jag var rädd för det, eller antog det.. ?? okej, vada mena han med det. Det kom då in ytterligare en audiolog till rummet och de började förklara läget. Det att Jonatan verkar höra väldigt mycket bättre, borde inte gett så stort utslag om något alls om det inte vore för att hans hörsel på sitt vänstra öra även där var väldigt nedsatt. Detta på grund av att det fortfarande ligger vatten i mellanörat. OKej, säger ja.. men vad gör vi nu? och vad innebär detta? Det det innebär är att vi nu har funnit fram till, är att Jonatan hör ytterst lite utan ni hörapparat, men med den på sitt högra öra hör han mycket bättre. För man behöver bara ett öra för att utveckla språk. Men hur gör vi nu då? Vi snackade om operation, men först efter jul (drenera ut vätskan), men detta vill man försöka undvika och då blir det en annan lösning. Det vill säga en hörapparat till! Så nu skall han få en till men för sitt vänstra öra, detta är för att han skall höra så optimalt som möjligt och för att tillslut kunna sluta med höarpparaten på höger. Jaha? nu kan man börja undra lite vad de håller på med. Men faktum är så här, om man nu tejpar fast en hörapparat om o om igen, flera gånger om dagen, så blir det tillslut ganska så sårt bakom örat. Detta kan leda till att han inte kan ha hörapparaten på höger öra till tider. Så om hörapparat fungerar till 100% på vänster, kan det räcka för språkutvecklingen fram till att vattnet självmant försvinner från örat, kan ta upp till 2 år. När det är bra så kan det hända att man låter Jonatan vara hörapparat fri fram till att man får opererat örat (så att man kan sätta en hörapparat utan att tejpa). Så allt i allt, jag ringer o klagar över EN hörapparat och det slutat med TVÅ.. ja ha du! Bara för att det är så förbannat enkelt att välja honom till en så tar vi lika gärna två..

Vi tror för övrigt att han har en växar delux period om dagen, för magen är stor och byxorna faller inte av längre! Eller ja allt är ju relativt när det kommer till J, men äter gör han, gu vad han äter, man får nästan magspräng av att se på honom. Så vi hoppas ju detta resulterar i lite längd :) Men han använder faktiskt 74 kläder nu, har bara några 68 kläder kvar!

Världens minsta hörapparat!

I dag är en sån dag då jag verkligen, men hela kroppen känner hur tacksam jag är för allt jag har. Hur kärleken i mitt hjärta är på topp och allt runt mig och allt som kommer med framtiden sen jag bara med kärlekens ögon. Det är en tid i förändring och i stort sett alla av våra närmaste vänner går i familjetankar. Det värmer mitt hjärta att alla förhoppningsvis alla en dag får sig en varsin liten Jonatan, som kommer med obegränsad kärlek,.

Idag klara jag nästan inte att koncentrera mig på att läsa, för jag saknar Jonatan så snart jag inte ser honom. Mitt liv största kärlek som jag saknar så fort jag inte är med honom. Allt bara få se honom, var med honom, leka med honom och bara vara där för honom, är det bästa som finns. Jag älskar honom så mycket att det gör ont i mig, och jag vet knappt hur jag skall kunna uttrycka detta. Jonatan är ju mer och med medveten om vad han gör och med det kommer så mycket underbart. Bara det att han lägger sina små korta armar runt ens hals när man ta upp honom. Att en sån liten sak, kan för ett mammahjärta betyda så mycket. Det värmer till så i hjärtat att man vill inge annat än att vara i den sekunden för alltid. Eller när han busar så det står härliga till, ligger o lurar på golvet, eller ställer sig ett hörn och bus sprider sig som myror i hela kroppen. Det rent av sprudlar i kroppen på honom och han vet knappt vad han skall ta sig till när vi busar tillbaka med honom. Han springer, skrattande till oss och kastar sig i våra armar, för att fort komma på fötter igen och göra om precis det samma. Eller när han lägger huvudet på en stol och tittar på en som om vi var det bästa som finns i hans liv, lyckliga unge, du vet inte hur älskad du är!

Igår fick Jonatan hörapparat, väldens minsta måste det va, för oj vad liten den är :) Kan ju säga så här, han tyckte att den var okej första delen av dagen igår. Men efter det, var det absolut inte okej. Så efter ca 200 ut och insättningar, tog vi pause från den. Tänker att det blir så stor ändring för honom i ljudnivå, att bara det är jobbigt. Sen att en liten apparat skall sitta i örat, är kanske inte det roligaste när man är 16 månader. Detta får gå gradvis och de försöker så gott de kan på dagis. Men just nu dessa dagar som gått, så håller en kindtand att ta plats i Jonatans mun och det gör inte bara ont, utan det gör ONT, hela tiden hela dagarna. Verkar som inte ens smärtstillande hjälper. Mat går det inte så bra med heller, allt är jobbigt och i tillägg har han en jobbig slemhosta som inte vill ge sig.. hmm hoppas inte det håller på att utveckla sig till lunginflammation..

Utöver det så är det nu bara 3 dagar kvar och fruens lägeruppehåll är slut och helt färdigt och är den sista för alltid, hoppas vi:) Det skall bli så gott att få hem henne och vara hela familjen igen. Märker på Jonatan att han saknar henne väldigt, letar efter henne i sängen och runt om i lägenheten. Det verkar som att han tänker att om jag inte hittar henne uppe i sängen, så kanske jag hittar henne om jag går runt sängen.. Och så håller han på varje morgon, inte lätt detta. Men snart så Jonatan, snart är mammi hemma igen :)

Skolan går bra, men det är inte bara bara att plugga med en 1 åring i huset. Har heldagar i skolan och väldigt lite tid där är avsatt som inplanerad läsning, sen hämtar jag Jonatan och vi fixar o leker o lagar mat hemma, sen myser vi fram till sovning och han lägger sig vid 19.30. Sen efter det skall jag läsa igen, klarar en timme och sen går ögonen i kors. Så all ära till er där ute som läser med småbarn! Det är inte lätt, o ja vi har ju helger, men då är det ju inget dagis och har vi tur sover han 1,5 timme på dagen så vi kan läsa. Annars är det den där stakars timmen på kvällen. Ändring av vanor och struktur är det som skall till.

Så nu tillbaka till fettsyror en stund till och sen bus med busungen.

ett år sen..

För ca ett år sen åkte fruen på läger med skolan och vi anade fred och ingen fara. Eller ja kanske inte, fruen var lite illa till mods och jag kände de skulle bli tufft att vara själv med Jonatan. Men veckan före hade vi varit på hjärtkontroll och det såg ju ut som "vanligt". Fruen åkte och veckan började gå och jag skulle på möte med kraniofacialt team, vi skulle här få veta mer om Jonatans utsikter för operationer och liknande. Tack vare en god väninna så var både jag och fruen lugna för att det skulle gå fint att dra dit utan fruen. Men konstigt nog så var det inte Jonatans kranie som var huvudfokus, inte alls nästan, för det var andningen. Den extrem höga pulsen, de väldigt korta, snabba, intensiva andedragen Jonatan hade. De frågade om viktuppgång, hjärtat, kontroller, kontroller, det blev aldrig nog med kontroller. Mötet avslutades och de skulle kontakta sjukhuset på grund av andningen. Det tog en dag, så ringer jag till KEF (Kliniks ernæringsfysiologen). Med henne hade vi diskuterat om hans snabba puls kunde vara orsaken till att Jonatan la på sig så lite, och sjävlklart var det en stor faktor. Jag hade denna morgon ringt KEF, för att Jonatans andning var extremt hög, och jag tyckte den bara blev värre och värre. Hon frågade om jag kunde räkan andetagen vid flera tillfällen, vaken, aktivitet, äter, sover och så vidare, för att sända det på mail. Jag gjorde som hon sa, andetag på ca 95 i minuten i snitt, och dagen var över. Dagen efter, på fredag, fruen skulle komma hem på perm över helgen. Jag och Jonatan var på andra sidan stan, hade kiropraktor timme för en rygg som gått sönder efter graviditeten. Vi var snart framme och jag skulle kolla mobilen innan vi gick in, då jag ser 3 missade samtal och ett sms. Smset var från självaste kardiologen på sjukhuset, som bad mig att genast kontakta henne. Får helt klump i halsen och ringer. Hon hade snackat med KEF och fått provsvar från förra veckan. Jonatan måste direkt in på sjukhuset, läggas in, kontrolleras, var det snack om medicin? Minns nästan inget och ringer gråtande till fruen. Jag ringer en gång, jag ringer två ( minns inte om hon svarar, men tror jag sände sms "RING MIG, JÄTTE VIKTIGT"). Fruen som har fått godkänt att ha mobil med på övningar, ringer kort efter. Hon bryter ihop i telefon, jag bryter i hop. Ensam i världen känner jag mig, på en trottoar mitt i stan, långt hemifrån, men Jonatan i vagnen som inget anar. Fruen, på tuffinglänger, bryter ihop som en liten rispåse. Vad händer, vad gör vi nu? Mister vi honom nu? Det var detta som gick i våra huvuden, livrädda, livrädda, inget som heter realistiskt fanns kvar och jag ville ta med Jonatan till en öde ö så ingen kunde komma med sådana här besked. Kort tid efter sitter vi i taxi till sjukhuset, fruen som avbrutit kurs är på plats. Där kom domen : Hjärtsvikt! Vår lilla man på ynka 4 kilo, hade hjärtsvikt och måste ligga på sjukhus, inte en dag, inte två men 8. Medicin 3 gånger i dygnet, troligen tills hjärtat inte orkar med och man måste till med operation. För tanken på att hålet skulle växa igen, var något vi ville tro, men egentligen aldrig trodde på. Jonatan blev egentligen aldrig bättre, gick upp ca 1,5 kg på 7 månader och på slutet var han så sliten att man gärna ville gråta av hjälplöshet. Kunde de inte hjälpa honom, och varför tog det så lång tid? varför skulle Jonatans magra, radmagra kropp behöva slita i 7 månader innan han fick det efterlängtade operationen? varför varför varför såg de inte att hans lilla knytnäve stora hjärta hade ett hål på 1,5 cm och inte alls 3-5 mm som man trodde.. hur är det möjligt? Vi kommer kanske aldrig få svar på det, men så tacksamma vi är för att han äntligen fick blir frisk. Att han i dag leker i barnehage (dagis), äter som en häst, sover helt okej och är vild som bara pojkar kan på hans ålder :) Idag åkte fruen ännu en gång på 3 veckors läger, men denna gång har jag en frisk unge:)

Dagarna här har snabbt ändrats, jag började ju jobba, efter 2 veckor gick jag in i väggen. Illamående, yrsel och energin var långt nere i källaren. Sjukskrivnig, uppsägning och vila, vila vila.. Skola? Ja så blev det, för jag mamman till Jonatan, skall om 5 år hjälpa massa Jonataner! För nu läser jag till KEF, Klinisk ernæringsfysiolog, 5 år med hårdkör. Och jag älskar det, tufft blir det, men gu som jag har träffat rätt! Fruen är ju klar med sin dröm utbildning om ca 10 månader, och vi har förstått efter detta år som gått, inget är omöjligt, ha tron på dig själv, jobba med dina förutsättningar och mål kan bli en verklighet :)

Höra eller inte höra?

I fredag så var vi på den andra öronkontrollen på två veckor. På den första fick vi veta noll och nix, då de hade bokat in oss fel. Men denna gången så blev det såhär: När vi kom skrubbade de Jonatans hud med "stålull", ja stålull fast av plast, men lika vasst. Sen satte de på elektroder runt om huvudet. Jonatan somnade och testen kunde starta. Med nästan 100% säkerhet kunde man säga att Jonatan är helt döv på det högra örat. Trodde vi ja, för efter lite noggrannare tester så finner vi ut att hörseln är nedsatt på båda öronen. Detta var något märkligt och svaret låg i att han har dubbelsidig öroninflammation. Ujamej, stackars liten. Men ja hur blev det då? Hörseln är nedsatt på det vänstra örat på grund av inflammationen, men borde vara normal när det försvinner. Men det högra då, var han helt döv där? Nix, det var han inte, för efter extra tester så fick vi utslag, så mycket att han kvalificeras till hörapparat! Det ni! Nu är det så att hans örongång är väldigt, jätte, super duper smal. Så vi får se om det kommer att gå med hörapparta. För hörseln som är där nu, är så dålig att han "egentligen" inte hör. Men vi skall alltså göra ett försök. SÅ vi stöpte materialet till den lilla snäckan som skall in i hans öra. Men först och främst måste vi se hur denna inflammation utvecklar sig. Vi har återkontroll den 17 september och hoppas att det har gått över av sig själv. Har det inte det, så blir det troligen operation för att dränera ut vätskan bak trumhinnan. Inte skall det gå på skenor inte ;)

På tal om örat så var vi nere på lekparken nyss och det är 6 andra barn där. Det tog inte lång tid för ens den ena killen kommer fram till oss och frågar "Vad har hänt med hans öra?", jag svarar "Han är född sån, alla är vi ju lite olika på det sättet", tre killar svarar på det "Jag tycker det var lite häftigt faktiskt", en tjej kommer ner från klättrestativet och säger " ser lite ut som ett alv öra faktiskt, det var fint".. Älskade ungar tänker jag :) Jonatan står mest och är fascinerad över barnens klätterkunskaper :)

Imorgon är vardagen här, fortfarande väldigt vemodigt. Jag börjar jobba på riktigt, 8 timmar varje dag 1 timmes cykling varje dag och 9 timmar totalt ifrån Jonatan VARJE DAG måndag till fredag.. Det går nog bra, för pengar måste vi ha och Jonatan börjar på dagis på tisdag. Tror det blir bra, men jag gråter fortfarande av tanken " utan Jonatan i 9 timmar varje dag". Jag tror Jonatan kommer älska dagis, för han älskar människor, han älskar barn, han älskar den friheten han har nu med en kropp som fungerar. Han kommer nog undra varför han skall vara borta från oss hela dagarna, men övergången blir lång och mild. Fruen skall inte börja på skola för ens den 19 augusti, så det blir inte långa dagar här. Sen när hon är på läger i tre veckor i september, så hämtar och lämnar jag, det vill säga en smula kortare dagar på jobb. Har fått godkänt att börja 8.30 och sluta 16. Så håller tummarna för att det inte innebär några problem med det.

Var förresten och vägde och mätte Jonatan i förra veckan, han är nu 7990 gram och 70,5 cm :) Hans fötter är nu i storlek 19!! från 14 till 19 sen operation, hel tokigt mycket. Han har fått 5 tänder och fler är påväg. han kan gå upp och ner för trappor, knäppa händer, knäppa med fingrarna, klappa, "dribbla" m bollar, kasta med bollar, puzzla, pärla... ja listan är lång, under bara unge!

tiden läker alla sår?

Har just funderat på det i det sista, om tiden läker alla sår. Kanske bilden av minnet, men själva minnet i känslor finns nog kvar för evigt. Men att man väljer att inte tänka på det hela tiden. För mig just nu så kan jag inte låta bli att tänka på året som varit, på gott och ont. Allt ifrån när underbaraste underbara Jonatan kom till världen, till de små tårarna som rullade ner längs hans kinder efter operation. Ibland vill jag bara gråta, för det gör så ont i mig. Och visst man säger ju att han inte kommer minnas hur hand har haft det första året. Men är det bara ngt vi säger för att skydda oss själva? För ja, kanske man inte kommer ihåg det hela livet, men nu och några år framåt.. Minns Jonatan hur han slet genom härtsvikt, oroligheten, stresset i kroppen, den konstanta hungern och den avsaknade orken. Varför jag just nu sitter med de tankarna är just för att vi nu precis har varit i Sverige på semester, precis som förra året, just då han blev riktigt dålig, då hjärtsvikten visade sin utdragande kraft. Det var speciellt de varma dagarna jag fick ont i mitt mamma hjärta, för det var just de dagarna han hade det så tufft och inget visste vi.. De hade sagt att det kunde vara kollik, men var det verkligen det? Var han inte bara alldeles för sjuk redan från dag ett? Hur hade han det? jag vet att han inte har något att jämföra med, men det har jag, jag har sett honom slita hela sitt liv. Det går inte att sluta tänka på. I de sista veckorna har Jonatan haft en riktigt dunder förkylning som verkligen sitter i. Vi vet om att det är "bara" en vanlig förkylning och att allt blir bra av sig själv. Men rädslan för att det kan vara något värre, sitter alltid och murrar i bakhuvudet. Kommer det alltid att vara så? När ens barn varit med om det Jonatan har, kommer man någonsin klara att släppa på banden? Man måste och vi kommer ju göra det, men innerst inne, hur kommer det kännas?

Ibland när jag skall sova, dyker små episoder av det sista året upp i huvudet, som gör att jag vill springa in till Jonatan och väcka honom. För visst är döds fruktan kvar, men lyckligtvis inte så påträngande som förr. Men när tankar om allt kommer upp.. ja då är det som att slängas tillbaka i tiden. Det som just nu biter i mig, är minuterna, sekunderna före operation. Då jag bär in honom till kirurgbordet, håller honom så tätt intill att jag nästan är rädd han skall gå sönder. Jag känner hans stressade hjärta en sista gång mot min kropp. Jonatan är nyfiken på alla sladdar (han hade ju en sladd period då), men samtidigt verkar han förstå att något väldigt oväntat skall hända. Jag sitter med honom i min famn och syremasken hölls med ett stadigt, hårt, bestämt och "lite för hårt? .. gu vad de trycker... och jöss vad hårt de håller i honom, jag vill springa härifrån med Jonatan"- grepp. Där slocknade Jonatan och de ber mig släppa honom (släppa en livlös JOnatan!!! skriker det inne i mig, aldrig i livet!!"), men de har inte så lång tid att intubera honom på, och det vet jag.. men fy fan för en syn. Jag går ut av operationssalen och hela jag bryter ihop i små små små puzzelbitar som bara kunde har sopats in i ett hörn. Men där står sjuksköterskan som följt mig dit. Hon håller om mig, talar sakta och berättar om och om igen att det har sten kontroll på Jonatan (kontrollen som jag vanligtvis har, en kontroll som jag hade byggt upp i 10 månader). Operation gick nästan lite för fort, och vi fick oss en chock utan dess like, när han rulldes in framför oss.. Operation hade gått bra och vi skulle få se honom igen. Men jag och fruen tror bestämt att vi fick se honom lite för fort. Vad jag menar är just detta. När vi äntligen fick se honom, var han helt blå och vit, ja han såg död ut, helt död ut. Men vi så på andningsmaskinen att allt var som det skulle. Narkosen började släppa och det vanliga smärtstillande morfinen skulle slå in. Dock tog det lite tid, och ja, Jonatan öppnade ögonen lite och såg på oss. Kan var säkert helt borta, men han såg på oss och då började tårar rulla ner för hans kinder. Här måste det vara något fel, skrek vi nästan till. Han kommunicerar ju med oss, han vet att vi är här.. så skulle det inte vara, han skulle ju först väckas efter 24 timmar! Sjuksystern, sa att övergången mellan narkos och morfin, kunde just vara lite brutal på det viset. Men hon garanterade att han inte kände någon smärta. Men fan ta smärta tänkte vi just då, det jobbiga var just att han efter detta började bli jätte orolig. Vi tror att det var för att han registrerade att vi var där, men han visste att det inte var vi som tog hand om honom. Han ville nog till oss, men var så borta i huvudet och förstod nog inget. Kanske han inte minns, kanske det mest är något vi kommer bära med oss som föräldrar. Men hur som helst, så kändes det som att vi svek honom, att vi gick, lämnade honom.. Jag vet att vi inte skall tänka så, men man kan inte låta bli..

Kanske tankarna går bort med tiden, men känslan sitter nog kvar!

Sommarlov, solen lyser klart ?

Om bara få dagar så går turen till Sverige :) Hälsa på kusin vitamin och hans (hehe) föräldrar, morbror, mormor och morfar. Denna sommaren blir vi tyvärr inte i 5 veckor som förra, men 2 hela veckor är bra det med. För sen är det inte länge till skola, dagis och jobb startar. Jonatan har fått tidigare start i barnehagen, det är bra, då fruen startat skola mitt i den planlagda inkörningen med massa obligatoriska dagar.

Jonatan då, jo men visst älskade han sitt dagis. Och visst var det fantastiskt när vi var på besök här om dagen. Personalen är helt strålande och det kändes som att komma tillbaka till vår egen dagis tid. Gamla möbler och inredning som man själv hade det, små rum och gångar man kunde leka i. å visst ja, Jonatan skall gå på den STORA avdelningen.. var så mysigt och vi bara älskade stället.

Klappa klappa klappa, Jonatan klappar nu mera med händerna:) Han är så stolt när han gör det.. klappa klappa! Han nästan springer runt med, har inte tid att ta det lugnt längre. Nu om dagen så är det bollar som gäller för alla pengar, kasta, rulla och gömma. Tänk så kul allt är i världen egentligen om man nu tänker efter. Tänk att finna ut att man kan gömma saker och de kommer tillbaka, att man kan svänga med armen och man kastar boll. Tänk vilken lycka just de ögoblicken måste vara, juhhu.. Plötsligt en dag så skulle han gå i trappor, fick det super bra till, höll i räcket och i mammi.. stora killen, trappstegen är ju hälften av hans längd (nästan)

Nu när jag jobbar så är det fruen som tar Jonatan till kontroller. Och här om dagen var det tid för invägning och längd. Tja inte är han 8 kg.. men på väg iaf. Inte lätt när man springer hela dagarna, så här är det 7800 på pricken! Han hade växt lite och är nu 68,5 cm.. det vill säga att body i 68 kan kännas liiiiite tighta ;) hehe, eller inte. Vi håller ju fortfarande tummarna för att han snart skall växa lite på längden, det hade ju inte gjort ngt om 74 kläder passar till dagis start, då utekläder är en smula lättare att finna i just de storlekarna. Det stora problemet är egentligen stövlar, finns inte mindre än 19 (självklart så finns det säkert någonstanns i världen för en gullig peng), så vi håller tummarna för lite större fötter om kort. Han har faktiskt gått från str 14 till 17,5 sen operation! Det är mycket! Tand nr 3 och nr 4 har fortfarande inte kommit ut, men sen ett par dagar har han fått tillbaka aptiten lite, så kanske de kommer ut snart?

Tycker nästan han blir mer och mer pojkig om dagen... stora mannen!

GÅÅ gå gå själv!

Jonatan går, ja helt själv och har gjort det i ca 10 dagar nu. Helt galet hur fort det gick. Han är så duktig och så stolt att det lyser av honom. Killen har börjat inse att han kan själv och blir kanon arg när han inte får till på en gång. Så här är det bara att hänga med och visa hur, så blir han genast glad igen. Killen håller på sina 66,5 cm men har nu ökat till hela 7450 gram! Detta var iof för en ganska många dagar sen, så invägning kommer nog att bli nu på fredag igen. Det roliga är ju att han faktiskt hela vägen sen operation (bortsett från kräksjuka veckorna) har gått upp mellan 200-350 gram i veckan. Det är mycket med den aktivitetsnivån han nu har!

Vi har efter många om och men, fått timme för öron kontroll. De hade klarat att sätta oss på en inaktiv lista och därför försvunnit ut ur systemet. Ja ha, så tur man är där och är på lite. Nu är timmen inte förrens i mitten av juli, men bra vi kanske får svar innan dagis start. Han skall ju starta den 21/8, men vi försöker att få det tidigare då jag har börjat jobba och fruen startar skola samma vecka. Nu väntar vi i spänning på det, för annars blir det en smula krångligt.

I helgen har vi renoverat köket, eller rättare sagt supplerat med ännu mer kök. Hade en väninna på besök så Jonatan hade någon att leka med, tack M! Så vi har nu ännu finare kök, juhu! Jonatan verkar gilla det med, för vi har gjort en sittbänk och denna i lagom ståhöjd för J! Utöver det så är dagarna bara så himla bra! Jag och fruen har fått ny energi och träning går bra igen, det lugnar ju oss båda, speciellt hon som skriver just nu. För nu efter att Jontan har blivit bättre, så mycket bättre, så märker jag hur rastlösheten bygger upp i mig. Skall börja jobba lite nästa vecka, så kommer nog vara en del slut. Men rastlösheten försvinner bäst på träning. Fruen har nu bara en vecka kvar med praktik och sen är hon hemma med Jonatan när jag jobbar sista delen av Juni. Sen har vi en månad ledigt med varandra för att i augusti gå in i en ny vardag med nytt jobb för mig, skolbänken för fruen och DAGISS för Jonatan. Tror kanske att de flesta föräldrar känner som oss, när jag säger att jag inte vill att han skall börja än, inte riktigt än!! För han är ju så liten och det är så tufft för mammahjärtat att någon annan skall få all de goa tiden med Jonatan. Hade vi haft råd, så hade jag varit hemma ett halvt år till. Iaf jobbat mycket mindre än 100%. Här sitter jag och tar själv hand om andras 1 åringar på jobbet, men klarar inte tanken av att någon annan skall ta hand om min unge. Kanske man vänjer sig med tiden, men ja, jag blir avundsjuk på de som får äran att ta hand om Jonatan, älskade lilla älsklingsmaterial!