En hjärtoperation med komplikationer..

När vi kom till sjukhuset på söndagskvällen verkade det som att Jonatan helt och hållet hade godkänt vad som skulle hända. Han hade ett ovanligt lugn över sig och det var som att han upplevde att en lång evig väntan snart skulle vara över. Timmarna gick och Jonatan var feberfri, vi duschade i special tvål och han somnade i mina armar sent sent på kvällen. Han njöt de sista timmarna före allt som skulle komma dagen efter och kanske kunde ändra hans liv. Dagen efter var lika lugn den, ingen feber, en skön dusch och Jonatan fick lugnande och vi körde bort mot operationrummet kl 8.00. Världens härligaste narkosläkare som vi mött tidigare i veckan, mötte oss nu igen och Jonatan visste precis vad som skulle hända, för det hade hon berättat klart och tydligt. Han sitter där med masken runt ansiktet och plötligt skiner han upp "mamma,vi skulle ju räkna!... " Och han började räkna... Ett.....Han somnade och jag fick lämna rummet. Där ute i gången möter jag fruens blick, och jag bryter totalt ihop... ännu en gång mister vi all kontroll, all makt över vår lilla kille. Än en gång är en otroligt obehaglig väntan igång.. Timmarna går.

Plötsligt efter 3 timmar går kirurgen förbi oss, vi alla blev ställda och förstod ingenting. Varför kom han från den hållet? Varför är han inte inne hos Jonatan ?!.. Han samlade sig snabbt, och ord kom ur hans mun men många "men" hängde över honom. Det är något han inte säger.. " oj hei, sitter dere her? har ikke noe ringt dere?... ehh, ja jo operasjonen har gått bra, be akkurat ferdig, vi fikk fjernet det som skulle og det gikk fint,... MEN...." men vaddå? ?? vi kunde inte ta in över oss att hjärtoperationen hade gått bra, för det lät inte bra. Kirurgen fortsätter "vi tok røntgen av brystkassen, og der ser det ut som det er ganska mye væske under den ene lungen, såå han klarer ikke å puste.. skal se på bilderna nå og jeg kommer ut straks" säger han och springer i väg. Rakt bakom honom ser vi narkosläkaren småspringa förbi.. Detta känns inte bra, inte alls.. inte ens att själva operationen hade gått bra, inte ens det kändes bra. Något var i vägen.

Snart sa han, jag kommer snart.. snart blev länge, minuterna tickade och kände som en evighet.. Vad händer, varför hör vi inget? Fruen sitter och gåter, jag stirrar ut i inget, rädslan och ångesten river i mitt hjärta.

45 minuter senare kommer narkosläkaren ut...

De fruktade en stor blödning under ena lungan, men efter många snabba beslut och försök, så fann de ut att sega slemproppar hade satt sig i bronkiene i lungorna, att lungorna hade blivit tilltäppta och luften kunde inte strömma in. Lungan såg kollapsad ut.. Men efter ett intensivt arbete av fantastiska människor, så får de bort slemproppen och Jonatans lunga öppnade sig igen. Han andades själv igen!

Äntligen fick vi komma in, men först en samtal med kirurgen som berättade att det var i sista eliten att "lappen" blev tatt bort. Den satt så tätt upp mot aortaklaffen att klaffarna hade blivit stela och rörde sig dåligt. Efter de tagit bort "lappen" som var var mycket större än först antagit och som satt mer som ett segel runt nästan hela aortaklaffen, så öppnade aortaklaffen sig precis som den skulle. Hjärtväggarna hade blivit en del tjockare och hade en enorm kraft, aorta hade blivit tunnare och allt tydde på att det var förbannat bra att detta blev gjort nu och inte senare. Tiden var inne, vi fick se Jonatan, som allaredan hade vaknat och lärt sjuksköterskorna teckenspråk och pratat om massa saker.. Där hadde vi honom, VÅR Jonatan, han var tillbaka!

Tiden som kom efter det präglades av enormt mkt smärta, oro, enorm törst, hunger och en del panik/smärte attacker..Han ville inte sova efter operationen och rusen från narkosen gav honom mycket oro. Redan efter 24 timmar så tog de bort nästan alla slangarna och Jonatan klarade att syresätta sig själv oerhört bra, trotts surkleljud från lungorna. Från går fick vi flytta honom från Thorax Intensiv till sängpost, och han fick i sig lite dricka, en glass, lite chokladmjölk och en halv varmmacka.. Vårt matmonster, nästan ingen som klarar å äta så mkt dagen efter. Det var så gott att se. Men det var også sista dagen vi klarade att få i honom morfin. Han sov gott på det och vi önskade så att han ville godkänna att ta det i natt och idag. Men rädslan för sprutor och mer smärta övergår förnuftet och förståelsen nu. Så lilla vännen, superman, tar bara paracetamol var 6:e timme.. Det ni! Det är ju galskap, men han måste få bestämma något och vi vill inte tvinga honom mer till något. Vi tar timmarna som de kommer, dagarna som de kommer.. Ultraljudet på hjärtat igår visade att trycket hade halverats!! Från det svindlande höga talet på 4,1 m/s til ca 2,0 m/s. Så antar man att det kommer gå ner ännu mer med tiden som kommer! Susljuden är HELT borta, de som var så höga att jag har klart att få de på ljud upptag på min telefon bara dagar innan.

Vi fick vårt första ordentliga leende idag och njuter tiden tillsammans!