" jobbig" mamma?

Troligen för att det med eventuell operation är något jag inte kan kontrollera så börjat jag bli en "jobbig" mamma. Orolig heter det kanske och en som vill hålla fast i det lilla som går att kontrollera. Det har nu gått 8 dagar sedan vi var på hjärtkontroll, där man skrev på remiss till Riksen att Jonatans tillstånd var "hastande/akut". Man blir liiite nervös av de orden. Så varför dröjer det så med att få timme till vurdering av hjärtat? Ringde dit igår och de hade inte fått remissen, ringde dit i dag och de hade inte fått remissen. Men när jag pratar med vårt vanliga sjukhus så säger de att remissen väldigt tydligt skriver att det är akut och bör prioriteras. Jag är inte doktor, jag är inte kardiolog, jag är en vanlig mamma som har ett sjuktbarn som inte kan bli friskt av paracetamol och nyponsoppa. Så självklart är man bekymrad över något man inte kan. Men man vill heller inte vara hysterisk, fin balansgång det där. Nu är det mycket som flyter i mitt huvud, vad händer m J, mitt i flytt, mitt i att fruen igen är på läger, eller väntar man och varför skulle man vänta? Något vi fortfarande sliter med är det faktum att Jonatan inte alls uttrycket att det är något fel med honom. Han är så glad och har helt underbart humör! Så det är svårt att förstå att han är så dålig som han är, varför skulle man behöva öppna upp hans lilla bröstkorg?På dem ena sidan kämpar man för att få en vurderings timme och på den andra sodan vill man inte alls inse verkligheten. Nu vet vi ju fortfarande inget, så det är ingen vits att leva i en eventuell framtid som kanske aldrig kommer, men det är ganska naturligt att oroa sig ändå. Det är inte det att jag är emot operation, inte alls. Om det är det som skall till för att J skall bli bra så är de det. Bara väldigt väldigt obehagligt!