Uttorkad!

Denna veckan fortsätter ju inte direkt så strålande som vi hade hoppas. Kort tid efter att mina föräldrar hade kommit hem hit så började det igen gå nedåt för Jonatan. Från ingenstans så började han spy, spy i mängder! Hela han vändes ut och in, krampade, hostade, spydde i gott över en timme. Likblek och helt borta blev Jonatan. Så fort som f*n ringde jag till akuten och vi är ännu en gång på väg in till sjukan. Tur för oss så var ju mina föräldrar här och vi blev körda fort till sjukhuset. Ringer fruen på vägen som sitter på julbord med "jobben". Inte långt senare så möts vi av samma sjuksköterska på akuten som mötte oss i onsdags. Hon ser direkt att det inte är bra med Jonatan, för visst är det så att nu börjar ju folk minnas oss lite för gått på akuten. Att de kan se på honom och säga "han är inte bra alls, för den Jonatan vi brukar träffa är en glad kille". De finner fort ut att Jonatan är uttorkad och får efter få minuter vätska intravenöst, 50 ml fort in och resterade mängd via dropp och 3 timmar. De får tagit blodprov och gjort samtliga tester de skall. Vi rullar i väg till röntgen för att kolla lungorna, precis som vi gjorde på onsdagen.

Inte lång tid senare så blir Jonatan inlagd på isolat över helgen. På grund av att man inte visste grunden till att han spydde så får han alltså inte vara på vanlig avdelning. Äntligen somnar Jonatan, fått i han en hel del med mat och han verkar lugnare. Hjärtat bankar på som bara den och andetagen är uppe i 69 drag i minuten. Man beslutar att halvera medicinen, detta för att den kombinationen av dem och att man kräks i tillägg inte hjälper på för ökning i vätska i kroppen. Det är farligare med uttorkning är hjärtsvikt i detta läge. Dock resulterar ju minskning av medicin, ökad belastning på hjärtat och en mycket orolig Jonatan.

kl 01.15 lägger vi oss och under natten sover vi alla dåligt, Jonatan vaknar hela tiden och jag ligger i stort sett vaken hela natten av oro. Äntligen morgon och svar på alla blodprov kom. Svikten har blivit ännu sämre än i onsdags, känns som saker går för fort och i fel rättning. Uttorkning var grundat i medicinerna, att han kräktes troligen en virus infektion i magen. Resten av blodproven var fina.

Jonatan är orolig i hela kroppen, var i ett dygn svullen av vätska. Han vill inte sova, kan inte lugna ner sig..vi försöker göra allt vi kan, trösta, vagga, sjunga, leka men inget hjälper...

Så vad händer nu? Vi har verkligen inte en aning och gårdagen slutade med att alla grät och kände sig hjälplösa. Vi kan verkligen inte göra något. Vi måste bara vänta, vänta på något vi inte helt vet vad det är vi väntar på. Väntar vi på operation, på viktuppgång, att Jonatan plötsligt och mirakulöst blir bättre, vad väntar vi på? Allt känns så svårt, för Jonatan är inte bra, han är inte sig själv, hela hans kropp är stressad, ledsen och sliten. Hans föräldrar bryter hela tiden ihop lite och lite.. Ovissheten, känslan av att vara ensam i välden om detta (något vi inte är, långt ifrån, folk har det värre), men här är det inget rätt eller fel, inget ja eller nej svar.. allt är på värdering, fundering och kanske.

I morgon skall vi tillbaka på sjukhuset, barnläkare, kardiolog och dietist.. Nu börjar det bli obehagligt att åka till sjukhuset, känns som allt bara är fel. Känns som vi skall förlora Jonatan hela tiden...