torsdag 16 augusti 2012

Håller andan.

I morgon är det nästan 2 månader sedan vi sist var och hade kontroll hos vår kardiolog. Jag känner att denna kontroll kommer att säga ganska mycket om hur Jonatans VSD kommer att utvecklas vidare. Fram till sista kontrollen så var det väldigt tätt med kontroller, på bara 1,5 månad så hade vi 6 kontroller. Det som tyvärr är och har blivit ett jobbigt faktum är att man nästan inte litar på sin egen intuition längre. Utan man måste ha en läkare som bekräftar att "Ja, Jonatan mår bra". Jag har hört av andra mammor att man biologiskt har en typ av döds fruktan de första veckorna av ens bebis liv. Att han/hon plötsligt skall dö ifrån en. Denna fruktan har jag hört även avtar ju tryggare man blir på sig själv och bebisen (inte säkert detta stämmer alls). Men i mitt fall så blir det bara värre och värre. Ju mer jag älskar honom, desto räddare är jag att han skall sluta andas. Jag kan komma på mig själv sitta uppe mitt i natten och kontrollera Jonatans lugna andetag. Men att vakna i panik mitt i natten och tro han är borta. Ett tillstånd som är otroligt slitsamt, för jag vet ju att han har klarat alla andra nätter hittills. Men kommer han klara denna natt, eller slits han från mig nu? Jag sitter mitt i natten och letar bland kuddarna och med trötta ord på repris i huvudet "vart är han?". För att vakna till lite till och se ner på honom i hans säng. Men jag tror att vetskapen om att ens bebis har ett inre fel som inte syns (hur stort eller litet det än är) gör att man blir en smula över orolig. Men så kan man heller inte se att ett hjärta slår. Ja, troligen är jag jätte överdriven, och överdrivet orolig. Men det är inget jag kan göra, kanske jag heller inte borde göra något. Men tyvärr, hjärtkontrollen i morgon känns som en kniv i mitt eget hjärta. Är min oro legitim, är hans svettningar när han äter ett tecken på att han inte har det bra eller är det bara så han är? För att det skall vara lätt för er alla där ute att hänga med i vad eller vart i vår historia vi är så har vi lagat ett system :) Bloggen kommer från i dag att vara i nutid, att vi skriver det vi har på hjärtat nu och vilka hinder vi möter nu. Om vi önskar att dela minnen med er som handlar om Jonatan eller hur vi har blivit mött av de olika instanser kommer vi att kalla dem för "Lillefinger minnen". Detta för att det inte skall bli förvirrande för er också för att vi är två skrivare. Som det känns nu så kommer det komma en del av dem. Idag har vi varit på tur i skogen, där fann vi en man som trolig fått slag. Så 113, och ambulansen kom. Tur vi hade med lillasyster/svigerlillasyster som är legestudent. Sov gott/ Emma

2 kommentarer:

  1. Jag ber för er och er lilla underbara bebis varje dag.Kram Emma hoppas du känner i ditt hjärta hur många det är som tänker på er !

    SvaraRadera