Allt går så fort, tiden också :)

Dagarna rullar i all hast, Jonatans gåvagn med :) För här är det full rulle och liv hela dagarna. Varje vecka är det något nytt som händer. För exakt en vecka sen så klarade han att amma helt själv utan ammenapp. Det är helt galet, för jag hade tappat den när vi skulle amma och plötsligt satt han fast utan den. Hade provat detta bara ett par veckor tidigare (ger aldrig upp ja,,hehe), men då gick de inte. Så sen den dagen så ammar vi vanligt, det sista lilla måltiden som är kvar kl 05.00. Tanken är att snart vänja av den med.. Det bästa hade ju varit om han sov "över" den självmant. Två dagar senare så dyker Jonatans första tand upp! Så nu så är han stor pojke med (så soving är inte kul just nu). Två dagar efter det klara han att sätta sig själv upp från liggande och få timmar efter det ställer han sig upp längs med saker. Gå gör vi hela tiden, eller det är snarare snack om små springa hela tiden. För det går undan och Jonatan bara skrattar hela dagarna!

Äter gör han också, som bara den. Har i de sista dagarna på tur helt enkelt haft för lite mat med mig.. så här har vi fått supplera med det som finns. Han har nog en växar period nu. På fredag skall vi tillbaka till fysion, blir spännande! Vi hade ju ansvarsgruppsmöte i förra veckan, så fysion träffade honom där. Men det har ju hänt bra mycket sen dess.

NU hoppas vi att vädret kan börja bli lite mer stabilt, för det är lagom kul att vara ute och gå när det är surt. Idag skall det dock blir knall bra väder, så efter lunch blir det tur! LÄngtar tills det är snö fritt i skogen, så mycket mysigare att gå där.

Jag och fruen är ganska eniga om att vi inte riktigt vågar tro på att saker bara går bra. För det är ju så, att när ens barn har varit sjuk från dag ett. Så är detta liv nu ganska så otroligt, allt för bra för att vara sant. Vi försöker att inte tänka på det som varit, men ibland kommer det i kapp oss. Och vi märker att den där tröttheten, utbrändheten kommer i kapp lite. Men samtidigt så försöker man komma tillbaka till normalen, men vad som är normalen är inte lätt att finna ut. Hur skall vi leva nu, när oron och bekymrignen inte tar lika stor plats. Hur skall vi tänka, uppföra oss och fylla tanke tiden med annat. Småbarnslivet är inte bara myspys, utan också en tid som sätter ens förhållande på ett prov. Klarar man det, eller är man nu bara föräldrar. När jag har snackat med vänner som har småbarn, så förstår jag att ens egna situation är väldigt lik andras. Men varför ser man detta bara i eftertid, varför kan man inte bara förstå varandra, ha tålamod för varandra just där och då när man behöver det? Så ja, mitt och fruens förhållande har gått genom mycket, och sjukt barn är sjukt tufft. Det har varit och är en tid där vi som flickvänner har tagit liten plats och bekymringen en så mycket större plats. Vi försöker landa, vi försöker förstå varandra, vara där för varandra och kommunicera mera. Det är som att man bara har fungerat det sista året, lika så vi som par. Och det kan man fort förstå inte har gynnat någon. Det är ju egentligen bara för att man skall överleva vardagen utan att konstant bryta ihop. Passa på ens barn, fungera på jobbet, fungera i förhållande till allt som är i ens liv och dess måsten. Och på det sättet så har vi nog försummat det som kanske borde ha prioriterats så mycket mer, för vad gör vi om när det har gått för långt. När det bara handlar om att mästra vardagen? Så från nu och framöver, skall vi utnyttja de erbjudanden vi fått om barnpass och få lite egen tid, både tillsammans och var för en. Jonatan behöver föräldrar som inte bara tar hand om honom. Och han lyser ju upp när han ser att vi ger varandra en puss, eller ja han undrar kanske om inte han egentligen skulle varit i mellan :)