onsdag 27 augusti 2014

Inkallning...

Ja sommaren tog ju snabbt slut, men jag tror nog att både skrivande mor och barn var klara för lite omväxling. Barnehagen var det ett kärt återsyn av, till trotts för att dagarna nu skulle spenderas isär från varandra. Efter några dagar med tårar från både min och Jonatans sida, så är vardagen igen helt vanlig. Men med vardagen kommer också det obehagliga tankarna tillbaka, oron och inte minst, Inkallningen. Ja, för där låg den i postlådan idag, ett brev vi förträngt, förträngt verkligheten en stund. Den 6 oktober så kommer Jonatan att genomgå en yttre hjärtkontroll, och en pustetest. Den 7 oktober så blir han lagt i narkos för att göra den invändiga ultraljuden (där man går in via matröret mer en UL adapter). På något sätt så känns det gott att det inte är nästa vecka, att de inte värkar skynda med allt. Men samtidigt innebär det oro att bara ha inkallningen på anslagstavlan. Att få det svart på vitt, att Jonatan nu igen skall behöva gå igenom en så tuff vardag är så otroligt obehagligt. Det är rent av fruktansvärt att gå med denna oro i kroppen, och vad det faktiskt gör med en. Man försöker leva som vem som helst, försöker att inte tänka på allt det tuffa. Men det sniker på ngt sätt in i huvudet hela tiden. Vi hoppas ju fortfarande att de efter denna kontroll, säger ngt så fantastiskt som att "allt ser mycket bättre ut". Men det är nog allt för mycket att hoppas på. Just nu får vi ta en sak i taget, narkos först (obehagligt bara det), operation sen. Försöka förklara för Jonatan den dagen det närmar sig..
Men från det jobbiga till det mer positiva, så fick vi en glädjande telefon i mitten av sommaren. Telefonen innebar att fruen skulle få slippa att pendla 3 timmar om dagen. Jobb 20 minuter bort med t-bana, var drömmande ord. Så nu blir vardagen lättare för oss alla, och mer ser vi till varandra, inget bättre än det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar